Det förlösande samtalet.
Att prata är nåt som är så självklart att göra för oss människor.
Men många tycker inte om att samtala, av olika anledningar ofta blygsel.
Andra kan inte pga sjukdom.
Jag har hela min uppväxt varit väldigt blyg, detta har hindrat mig i mycket,
tex i nåt så viktigt som skolan..jag kunde ofta svaren på frågor läraren ställde,
men Vågade inte!
Detta, min blygsel, är nåt som nu försvunnit, jag försöker tänka När den försvann..
det finns inte nåt speciellt år eller tillfälle, utan undan för undan har jag blivit modigare och Vågat höras.
Nu har jag inga problem med det alls.
Nu får jag istället höra av barnen att jag pratar för Mycket,
tänk va lustigt det kan vara..
eller inte..
för det är som att allt jag haft att säga nu kommer ut fast med andra ord.
Om man bär på något, är oroad för något så är det underbart att få dela det med någon..
man mår faktiskt bättre efteråt.
Jag har haft en hel del jobbiga perioder/kriser i mitt liv,
och när man är mitt i det så kan man ej se klart..då är man så infekterad av all skit
men det är skulle jag vilja säga så att det som inte dödar en, blir man starkare av.
Låter klychigt (stavfel?) men väldigt sant...
Ibland tänker jag att jag är här på jorden för att lära mig..inför nästa nivå,
det är som ett spel.
Låter säkert helflummigt för många..
men dom som tänker så kanske inte ens är mottagliga för ett sådant tankesätt.
Eller så är det jag som är galen -haha!
Nä skämt åsido, jag anser mig faktisk vara en väl balanserad kvinna i mina bästa år
med stor empati, nära till skratt och även gråt (vilket är jobbigt ibland),
tårarna spänner bakom ögonen när det är skolavslutning och barnen sjunger.
Jag har bara fått en väldigt tung ryggsäck.
Jag är nu singel och trivs med det, det finns inte plats för en man i mitt liv,
men visst saknar jag tvåsamheten..nån att vakna och somna med, nån som håller om en ibland,
nån att laga middag med, nån att prata om tv-programmen och världsproblemen med,
nån att gnälla på ang toalocket -nä..det är väldigt skönt att slippa!
Men den tiden kommer, det är jag övertygad om!
Om ungefär 10 år skulle passa mig perfekt.
Då har jag varit mamma klart..barnen har el ska flytta hemifrån.
Jag känner inte för att släppa in en man i min nuvarande situation med 4 barn mellan 6-16år.
Carpe Diem
Kommentarer
Postat av: alias anneli
Så lika vi är "sis"! Om pratsamhet & tankar är vi så lika. Vi tar igen i vuxen ålder. Jag var oxå så blyg o tyst i skolan. Precis, vem vet, vi är kanske utsatta för test o prövning i vårt leverne här.
Trackback
