Debattartikel: "Sluta skylla på den mobbade".
Debattartikel av Lars Arrhenius, Barn- och elevombud Skolinspektionen, och Katarina Wennstam, författare och journalist. Publicerad i Aftonbladet den 4 februari 2010.
Det är ingen idé att berätta för lärare att man blir retad eller känner sig utanför. Det vittnar en elev om i Skolinspektionens rapport om 50 skolors arbete vid trakasserier och kränkande behandling. Varje dag kränks elever i svenska skolor. De finns vuxna som vänder bort blicken och lägger skulden på de utsatta. Debattörerna menar att samhället ofta lägger ansvaret på brottsoffren i stället för på de som bär ansvaret – i alla fall då de utsatta är skolbarn eller kvinnor.
Vem bär egentligen ansvaret för ett brott?
Vem ska förändra sitt beteende? Offret eller förövaren? Svaret borde vara kristallklart, men vårt samhälle visar gång efter annan hur offret anklagas för att ha provocerat till brott. Det kan gälla sexualbrott och skuldbeläggandet av kvinnor, och det kan gälla mobbning och skuldbeläggandet av det barn som blivit utsatt. Vi har sett det förr och nu senast har frågan kommit på tapeten igen när Skolinspektionens rapport om kränkande behandling släpptes i tisdags.
Det är inte den som utsätts för mobbning som ska ändra beteende, eller utseende, för att undvika att han eller hon retar upp sina skolkamrater. För alla barn har rätt att få vara precis just som de är, och ändå gå i skolan trygga och fredade. Detsamma gäller varje gång en våldtagen kvinna ifrågasätts och skuldbeläggs för brottet hon har utsatts för. Vem gör fel? Kvinnan som berusad går hem genom en mörk park eller dansar i kortkort kjol på en fest eller mannen som tror att han har rätt att våldta henne?
Elever beskriver att de försöker be om hjälp. Men det finns vuxna som vänder bort blicken och menar att det som pågår bara är på skoj. Det är en attityd som känns igen från många av de fall som BEO utreder: Skolan säger att den som mobbats provocerar andra, att den som utsätts är extra känslig eller att mobbningen beror på elevens sociala situation i övrigt. De menar att andra barn inte skulle ha reagerat om de varit utsatta för samma sak. Detta trots att det ofta handlar om allvarliga och tydliga övergrepp.
I rapporten redovisas också att låg vuxennärvaro och bristande förtroende för lärarna kan leda till fler kränkningar i skolan. Forskning visar att skolor som har ett systematiskt och aktivt arbete mot kränkande behandling minskar sina mobbningsfall med 20 procent. Enligt Skollagen är skolorna skyldiga att ha en plan mot kränkande behandling. Majoriteten av skolorna som är granskade i rapporten har planer som inte lever upp till lagstiftningens krav.
När ansvaret läggs över på den utsatta eleven och de åtgärder som sätts in riktas mot offret i stället för mot förövarna, blir åtgärderna ineffektiva och kan upplevas som en ytterligare kränkning av den utsatta. BEO har tagit del av många kränkta barns berättelser. Flera säger att de inte orkar leva längre.
Sverige har tydliga lagar både vad gäller reglering av brott och skolans ansvar att stoppa mobbning, ändå ser vi gång på gång hur problemet hamnar i helt fel knä. Mobbade barn ifrågasätts, anklagas för att provocera och erbjuds som sista utväg att byta skola.
Förövarna går kvar. Våldtagna kvinnor skuldbeläggs och anklagas för att ha betett sig utmanande. Deras beteende nagelfars, förövarnas agerande ursäktas.
Det är skrämmande med ett samhälle som lägger skuldbördan på den som utsätts för ett allvarligt övergrepp, alldeles särskilt om det rör sig om barn. Vi anklagar inte bankerna för att de provocerar fram rån med sina fyllda valv, vi säger inte till unga hormonstinna män att stanna hemma från krogen för att inte bli utsatta för brott. Där stavas det brottspreventiva arbetet resurser, övervakning och fler poliser på våra gator. Men när det kommer till skolbarn och precis som med kvinnor, då trillar plötsligt ansvaret över på offret självt. Om de nu är så elaka mot dig på väg till och från skolan så kan du väl gå en omväg? Om du mobbas för dina glasögon kan du väl skaffa linser? Hjälper inte det så kan du väl byta skola.
Vi måste tala klarspråk om skuld och ansvar. Vi kallar mobbning för vad det är. Kränkning. Trakasserier. Misshandel. Övergrepp. Hot. Förtal. Terror. Ibland så allvarlig och så nedbrytande att offret till slut inte orkar leva längre. Men ansvaret är aldrig det mobbade barnets, lika lite som en våldtagen kvinna bär skuld till det hon har utsatts för på grund av att hon gick fel väg hem, var för berusad eller visade för mycket bar hud.
Det är förövarna som bär skuld, tillsammans med alla de som väljer att se åt andra hållet eller sprida rykten, ifrågasätta och skuldbelägga. Låt oss göra klart: När barn utsätts eller utsätter andra är det de vuxna som bär ansvaret. Det är skolornas skyldighet att säkerställa att alla barn har en trygg skolgång på samma sätt som våldtäktsmannen är den som har hela skulden.
Lars Arrhenius, Barn- och elevombud (BEO)
Katarina Wennstam, författare och journalist
