Jag lyckades av en ren tillfällighet få syn på nedanstående artikel av Annika Sundbaum-Melin.

Annika beskriver på ett klart och tydligt sätt de villkor som många barn lever under idag.
De tvingas av myndigheter och domstolar till sina förövare.
De föräldrar som försöker skydda dem från psykisk fysisk misshandel och sexuella övergrepp anses vara psykiskt sjuka, egoister som vägrar dela med sig av barnen till fadern, labila eller något liknande galet.

De är enbart föräldrar som gör allt i sin makt för att skydda barnen från övergrepp,
som samhället vägrar inse sker.
Samhället vägrar att lyssna på barnen, som berättar på sitt sätt om sina liv.

Tack vare artikeln fick jag se en debatt på tv, där Annika framförde de premisser som barnen lever under.
De vuxna vägrar lyssna till dem och den enda vuxna som lyssnar till dem anses galen.
Barnens röst måste bli hörd! BRA Annika!

Här kommer Annikas artikel:

Annika Sundbaum-Melin om Barnmisshandel

Kvinnor som skyddar sina barn kastas
i fängelse och medierna hjälper till

Publicerad: 2010-03-10, Uppdaterad: 2010-03-11

Om författaren:

Har arbetat i många år med fall rörande barnmisshandel och andra övergrepp mot barn.
Har studerat domar och träffat många av de drabbade barnen och deras mammor/pappor.

Medverkade i SVT Debatt Torsdag 21.30, repris Fredag 12/3-10 kl.11,15 - 12,00.

Eva, Ida och Marie ska inom de närmsta veckorna dömas till höga böter, fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård – deras brott är att de – som lagen påbjuder dem – skyddat sina barn genom att gömma dem för männen som fått ensam vårdnad efter långa uppslitande vårdnadstvister.

I samtliga fall ovan har media hjälpt till att hitta barnen och okritiskt och enbart fört pappornas talan. Vid en genomgång har jag funnit att den enda tidning som INTE följt ”mobben” eller ”drevet” eller vad vi ska kalla det – är Svenska Dagbladet.

Namnen på de tre kvinnorna är fingerade, därför att de annars per omgående blir anmälda för förtal vilket sannolikt gör deras straffpåföljd för så kallad ”egenmäktighet med barn” värre (brottet betraktas redan från början som grovt och kan ge fängelse i upp till fyra år).

Det är så gott som omöjligt att berätta om sin egen eller sina barns upplevelser med övergrepp och våld – i artikel eller bokform. I de fall en sådan bok slipper igenom censuren kräver samtliga intervjuande journalister överväldigande bevis i form av såväl dokumentation – som samtal med motparten.

Detta gäller dock bara mammor – i de tre fallen ovan har papporna i jakten på sina ägodelar barnen – framgångsrikt använt sig av såväl böcker som efterlysningar i media via lättmanipulerade journalister. I vårt moderna informationssamhälle – där det i vissa fall räcker med att googla för att få veta mer – har dessa redaktörer svalt männens bete utan en enda fråga eller egen efterforskning. Papporna har fått gråta ut i morgonsoffor och fått bilder av sina barn publicerade i landets tidningar. Kort sagt tidningar och TV har hjälpt till att föra tillbaka barn till de personer de är räddast för.

Robert Aschberg i TV 3 har fått normalt hederliga människor att agera quislingar, de har fått kvinnojourspersonal i fängelse – utan tillstymmelse till eftertanke.

De här barnens enda skydd i världen är mammorna – som nu alltså ska dömas för sina ”brott” i domstol medan barnen är tillbaka hos sina eventuella förövare.

Och OAVSETT vad som hänt eller inte hänt – vad får detta för konsekvenser för barnen?

Jag har träffat två barn som efter detta TV-program blivit kallade ”pappaknullare” i skolan. Jag har träffat mammor som vet att om de någonsin får träffa sina barn igen måste de flytta och byta namn på barnen – för att skydda dem från repressalier sedan tidningar publicerat helsidesbilder på dem.

Jag har träffat mammor som blivit utsatta för attentat och hot – eftersom de framställts som ”kidnappare”.

Sveriges radios hemsida har haft namn och bild på barn – som varit aktuella i en rättegång rörande misshandel – samtidigt som radions specialist Louise Hallin har suttit och yrat om att de är ”Pasade”.

Vad man än tror om man tror på tomten eller PAS – på mamman eller pappan – NÄR har man rätt att hänga ut barn på detta sätt?

För snart ett halvår sedan försökte jag uppmärksamma radioprogrammet ”Medierna” i P 1 om problematiken med att media hjälper till att återföra barn till eventuella förövare – eller på problematiken i att man hej vilt hänger ut barn på opassande sätt.

Deras uppgift är att granska just medier men de var inte intresserade.

I domstolar liksom i de flesta socialtjänstutredningar betraktas den förälder som lyssnar på sina barn som delaktiga i ”en infekterad vårdnadstvist” där mamman (i 98% av fallen) ljuger och har hjärntvättat barnen – eller helt enkelt bara inbillar sig att barnen far illa.

Oavsett vad barnen säger, vad deras läkare säger eller om det finns fysiska bevis för misshandel av olika slag.

En av TV 4 använd psykolog har i en liknande utredning sagt att en mamma har en ”förlängd psykos – som hon överfört på barnen”.

För detta är hon anmäld till Socialstyrelsen – ingen psykolog har rätt att ställa psykiatriska diagnoser. Faktum är att Socialstyrelsen säger att ingen äger rätt att under en rättegång diagnostisera vare sig barn eller vuxna – och att enda gången ett sådant argument får användas är när någon part har en sedan länge väldokumenterad sjukdom. Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att utreda PAS.

Advokat Eva Kornhall skriver i en anmälan till Socialstyrelsen där hon omgående ber dem utreda förekomsten av ”PAS” i domstolar och socialtjänst:

”PAS teorin används framförallt som försvar i vårdnadstvister för att bortförklara barns berättelser om psykiska, fysiska och sexuella övergrepp. Våldsutsatta kvinnor bedöms ha alienerat/ hjärntvättat sina barn att fabricera berättelser om övergrepp och till att ta avstånd från sin pappa. Syftet är att få modern förklarad som olämplig p.g.a. PAS så att vårdnaden tillfaller fadern”

Socialstyrelsen tiger still.

En av männen som skrivit en bok om sin ”exfru psykopaten” har fått enorm medial marknadsföring och har i dag ett eget TV-program om vardagsjuridik . Samtidigt som han med en dåres envishet fortsätter anmäla sin exfru för både det ena och det andra – trots att han i dag har halva vårdnaden om barnet.

Oavsett om denne man har rätt i sin misstanke om att hans barn far illa hos modern (trots att de i motsatta mål så viktiga bevisen för den misstanken saknas) undrar jag om det är rätt att framställa sitt barns mor som en galning – eller direkt till barnet i boken beskriva hur mamman utnyttjar författaren/pappan sexuellt och exakt vad hon gör med hans kön.

En annan av männen vars kvinna nu ska dömas – har inte låtit sina barns mor ens tala med barnen på snart ett år. Innan hon valde att inte återlämna dem efter ett umgänge – hade han hållit dem borta från henne i två års tid.

En välkänd barnpsykiatriker uttrycker det så här: ”Vi måste lyssna på barnen! Ett barn som uttryckligen gång på gång berättar om sin rädsla och sina upplevelser måste tas på allvar annars har vi snart en ny Bobby eller en ny Louise”.

Kvinnor och barn som drabbas av hedersvåld utan att få hjälp är inte de enda. Sverige har övergett de flesta kvinnor men framförallt alla de barn som blir plågade inom familjen .

Kanske närmar vi oss något som kan kallas ”Sverige-relaterad barn och kvinnomisshandel?”

Men det värsta är att medierna hjälper till!

I Sverige i dag existerar vare sig heder, moral eller omsorg om kvinnor och barn!

Annika Sundbaum-Melin (4 artiklar)

http://www.newsmill.se/print/19540