*** En mammas tankar ***

Har i några veckor känt mig småförkyld, fast det har liksom inte brutit ut..
men nu verkar det dax. Jag som (med 3 andra) har matlag på fredag...
kan ju ej greja med mat om jag är sjuk..får se hur detta utvecklas.

Kallt blev det också..bara några minusgrader men jag fryser fast jag har
strumpbyxor under jeansen, hur ska det gå sen då när det är -10...?

Men det är vackert idag, solen lyser..ska snart ut med hunden.

Sköt om er alla...kram

Ja så har man fått ischias nu också, det slår till då och då och gör så ont,
men det värsta är att jag blir så arg över att ej kunna röra mig som jag brukar,
och jag är inte precis den som sitter still...det kan man ej med 4 barn.

Börjar väl bli en sån där "svb-kärring"..(svid, värk och bränn) ...
Hörde ordet i ett program (typ Kalla Fakta) för några år sen, det var vad
vissa manliga läkare kallade kvinnor som har olika sorters återkommande värk.
Säga vad man vill om ordet...jag tycker ej om det...men det kanske sammanfattar
känslan/upplevelsen, men då kan vi få kallas kvinnor istället..Tack!

Jag har under livets gång och genom erfarenheter, lärt mig att man kan få olika
sorters kroppsliga besvär av ..hur ska jag säga..för mycket "negativa"
upplevelser. Och det har jag drabbats av..hjärtklappning/ont i hjärtat, yrsel mm...
men det är väl så att kroppen säger ifrån till slut.

Att gå igenom en skilsmässa (som jag gör nu för andra gången) är en jobbig
och långdragen process (om man har barn) och sen när skilsmässan är klar
så tar det flera år att hitta sig själv igen..eller sitt nya jag.

Så ska jag ge andra ett råd..så är det var rädda om er, lyssna på er kropp, 
jobba ej ihjäl er, och stanna ej kvar i en slitsam/negativ relation...
för så lång tid som det tar att hamna i en den (man kämpar på och försöker)...
lika lång tid tar det att komma ur den...och sen ska man börja sitt nya liv...
och det är kämpigt, många tankar, mycket gråt, gjorde jag rätt?
-man kanske har känslor kvar för personen...fast man inser att om inte båda
kämpar så går det heller aldrig att fortsätta.

Just nu är jag lite nedstämd...men kram på er.

Nu måste jag kommentera alla 'stackars' pappor som inte 'får'
träffa sina barn som Michael Alonzo blivit skyddshelgon för.

Det blir i Sverige så gott som alltid gemensam vårdnad vid skilsmässor.
Det finns t.o.m fall där ena föräldern är ytterst olämplig, men ändå blir
domen gemensam vårdnad. Det kan handla om stor alkohol-konsumtion,
droganvändande och samarbetssvårigheter. Och att mannen
(för oftast är det män) terroriserar kvinnan på olika sätt.
Och i dessa fall så vore det bäst att mamman fick enskild vårdnad,
speciellt innan barnen är stora nog att själva välja var dom vill bo.
Dom 'lyckliga' skilsmässorna där man är helt överens är tyvärr sällsynta.

Skyll er själva jävla pappor.....är titeln på en, i mitt liv, så otroligt aktuell liten
artikel som allas vår hatälskade Linda Skugge knåpat ihop. Jag skriver just
den här gången på på vartenda ord den bitska lilla människan uttalar.
Detta ska alla jävla självgoda tivoli-pappor som bara bryr sig om sina barn
när det passar dem ha upptryckt i fejan!

Den 1 juli 2006 fick vi en ny vårdnadslag som ska gynna barnen och inte
papporna. Det var väl på tiden! Då och då får jag mail från pappor som skriver:
Hjälp mig, min fru har tagit mina barn, systemet gynnar mammorna och nu
har hon flyttat 40 mil härifrån och låter mig inte träffa barnen. Det är nåt skumt
med alla dessa farsor som hävdar att de blivit förfördelade och inte "får" träffa
sina barn. Jag menar, när förlorar en närvarande förälder vårdnaden?

Och alla de där papporna som klättrar näcka på väggar eller kyrktorn eller vad
de nu gör för skit för att uppmärksamma pappors rätt till sina barn. Herregud,
hade ni varit lite mer uppmärksamma på att ni faktiskt levde i en familj där det
ingick små barn så hade ni inte ens hamnat i en vårdnadstvist.
Som man bäddar får man ligga. Har ni inte lärt er det?

Att man måste kämpa lite för att förtjäna att vara förälder? Att ha barn är mer än
ett heltidsjobb, det är en livsuppgift och det tar 1000 procent av ens tid och då
kan man liksom inte sätta sina egna intressen först. Det går liksom inte att
komma efteråt och kräva sin rätt. Håller ni på med det där tjafset och till och
med mailar krönikörer på kvällstidningar för att ni vill slippa betala underhållet?
Eller, vad är grejen? För kom inte och säg att ni faktiskt är närvarande farsor.

Det finns liksom en anledning till att det är flest mammor som får vårdnaden.
Och om pappan skulle ta barnen och flytta 40 mil bort så följer mamman med.
Det finns inte en chans i helvetet att man bara låter det ske och sen mailar en
krönikor och ber om hjälp. Det är ju faktiskt helt sjukt att bara sitta och se på när
mamman tar ens barn och sticker. Det är ju exakt samma sak som om nån tog
en motorsåg och kapade av båda benen och la dem i ett flyttlass till Kiruna.
Det går ju inte att leva utan sina egna kroppsdelar. Tycker vissa farsor det eller?

Om jag blev av med mina barn skulle det göra fysiskt ont dygnet runt. Jag skulle
inte kunna leva utan dem. Men det verkar gå alldeles utmärkt för vissa pappor.
Varför är det så att barnen blir intressanta för farsorna först när de inser att de
håller på att losa dem?

De skulle kanske kunna sköta sina kort klanderfritt medan de har barnen istället.
Bara det att de inte flyttar efter barnen diskvalificerar dem i en vårdnadstvist.

Visa mig den pappa som varit en otroligt närvarande och fin pappa men som
ändå tagits ifrån vårdnaden. Då menar jag en pappa som vet vad barnens alla
dockor och gosedjur heter. Vad alla kompisarna och deras föräldrar heter och
var deras telefonnummer finns. Som kan all info om barnens aktiviteter. Som
lyssnar på barnens drömmar och mardrömmar, som varit vaken natt efter natt
med alla sina barn och som känner dem så väl att det nästan finns telepati
mellan dem. Jag säger inte att det inte finns såna pappor, de finns och de
mister inte vårdnaden om sina barn.

Till er andra farsor vill jag bara säga: håll käften och skärp er.